Att hitta rätt sätt

Jag tror jag har bestämt mig för att skriva ett brev till mamma, ett till pappa och ett till min bror. För att mamma och pappa ska ha möjlighet att läsa samtidigt, för att min bror ska få veta efter operabesöket. Jag kommer också specifikt be dem att inte berätta något för honom, det ska komma från mig. Det är viktigt.

Jag skulle vilja säga det ansikte mot ansikte, men jag vet inte hur jag skulle hitta kraften, tiden och platsen att göra det på. Har väl inte bestämt mig till hundra, men jag tror så..

Fan vad svårt det är.

Med orden flödar smärtan

Jag vet att jag skriver ofta, men kanske inte allt för långt eller allt för innehållsrikt. Men, det är ett sätt att få det ur mitt system. När de känns som jag ska kvävas måste jag få det ur systemet, på något vis. Vi försöker väl alla hitta våra sätt att… överleva? Helst vill jag prata, prata, prata. Men ofta finns det ingen där, ingen som förstår hur det känns när hela skiten ramar och jag inte vet hur jag ska klara av stunden. Jag är glad att jag inte bor själv. Det hindrar i alla fall mig från att göra mig illa, det beteendet vill jag inte komma tillbaka till.

Så, jag skriver, skriver och skriver. Bara för att få det ur systemet för en stund, för efteråt är de lite lättare. Det hamnar i orden i stället.. Skrivandet är för min skull, men det finns en tröst i att veta att andra läser. Som kanske förstår, vill förstå eller bara känna att det finns andra… Ja, med andra ord, jag uppskattar att ni läser. Och hoppas ni fortsätter med det.

Vill skära, karva fram mig själv

Huvudet värker. Inge bra just nu. Kan någon ta mig härifrån? Det känns som något ska explodera i min mage. Att det kommer läcka ur mig, som svart galla. Ta över hela mitt jag.. Jag önskar att jag kunde skära, karva fram mig själv. Så kunde jag kanske äntligen börja läka.

Jag ska inte. Men jag önskar att jag kunde..

Om jag dör imorgon, blir överkörd av en buss..

Jag tänker mycket på mamma och pappa. Speciellt pappa.. Kommer han bli arg? Förneka mig? Aldrig vilja se mig igen gör skammen blir för stor? Inte för att min relation med min pappa alltid har varit den bästa, men jag vill inte behöva bryta med honom. Framförallt vill jag inte behöva känna mig som smuts. Kanske är jag elak som ens tror att han kommet reagera så? Ser jag glaset halvtomt?

För tänk.. Om jag dör imorgon, blir överkörd av en buss. Då får det aldrig veta. Och de smärtar nästan ännu mer..

Är det ett annat ljus, eller bara klarare?

Jag skrev i något inlägg att synen på mig själv förändras och därmed jag. Och så tänker jag att det inte är riktigt en sanning… Alltså, jag är föränderlig för att jag är i en process. En livsförändrande process, och det är klart att jag då kommer att förändras. Men ser jag på mig själv på ett annat sett? Det enkla vore att säga nej, men det är en halvsanning det med. Alltså, det var ett knappt halvår sedan jag verkligen tog orden ”man” och ”transsexuell” i mina ordbild. Innan dess var det en hög önskan och en medvetenhet om att jag aldrig någonsin skulle passa in som kvinna, som inte har kunnat identifierat sig som kvinna eller velat identifiera sig som det men att gå från det till att identifera sig som man är ett rätt stort steg. Har väl mest sett mig själv som .. misslyckad. Kanske något mellanting i de bästa fallen. Men om sanningen ska fram har jag väl aldrig riktigt frågat mig förut.. Inte ordentligt.

Så, på ett sett har ju bilden av mig själv förändrats. Men ändå inte.. Det är som att jag nu liksom börjat fatta vad min livslånga identifiering har varit. Men, samtidigt har jag inte sett det självklart i spegelbilden. Jag har bara sett på mig som en som har försökt fast alltid misslyckats, helt enkelt. Man födds ju till något och det får man leva med…

… Eller?

ja, i alla fall. Ni förstår kanske hur jag menar, eller inte alls. Det är svårt att sammanfatta mina tankar, men det är som att när jag tänkte transsexuell så såg jag mig själv ur ett annat ljus och förstod saker jag inte tidigare har förstått. Men som alltid funnit där.. Har jag då förändrat synen på mig själv, eller är det bara så att det som alltid har funnits där har blivit klarare? Herregud, vad rörigt det blev..

Jag + tålamod=sant?

Okej, jag och tålamod måste bli bästisar. Känns i alla fall skönt att veta att jag inte är bortglömd. Hoppa i alla fall att jag hinner få ha två möten innan sommaren.. För sen när sommaren kommer lär de väl stå still. Men jag räknar inte med det så blir jag inte besviken.

Det är för mig en gåta

Jag har pratat med dem. 14 februari så fick dem min remiss, så jag finns med i rullorna. Hur det har tagit 1 mån och 4 dagar för remissen att komma till HS är för mig en gåta, men, nu är jag med i alla fall.

Sen sa hon att de brukar fixa det på 3 mån. Aha.. 14 maj senast då. Det är ju en evighet.

Jakt

Nu har jag talat in ett meddelande, hoppas, hoppas de ringer tillbaka. Kommer försöka ringa i eftermiddag igen och sen imorgon igen.

Denna vecka SKA jag få tag i dem..

Till sommaren

Jag bråkade på T när han skulle sova. Men han lät och väckte mig, flera gånger. Det var dumt men jag klarar fan inte av att inte sova… Jag blir grinig och förstörd.

Jag har bestämt att mina närmsta vänner och min familj ska veta om att jag är ts till sommaren. Tanken på att vara ute på ön i veckor och de inte vet är olidlig. Jag har två vänner kvar att berätta för, sen vet de närmsta. Och familjen så klart. Jag tänker skriva ett brev.. Men jag vet inte när jag ska ge det. Vi får se. Funderar på efter påsk med mamma och pappa, brorsan något senare. Vi ska på opera helgen efter, och jag tänker att de kanske blir skit stelt och konstigt om jag berättar innan.. Fast, samtidigt kanske det är bra att umgås så tätt efteråt. Jag vet inte… Kom gärna med feed back, jag tycker det är svårt. Vill ju att förutsättningarna ska vara så bra som möjligt, dåliga förutsättningar har jag gjort och behöver inte göra igen.

Fast sanningen är väl den att det inte finns något bra tillfälle.. De kommet ju ta det som de tar det oavsett nät jag berättar det.

Idag ringer jag HS, hoppas de svarat. Annars blir det meddelande på telefonsvararen…

Synen på mig själv förändras och därmed jag..

Det går upp och ner, tar ett steg, det känns som isen spricker men på något märkligt vis håller den. Jag blir nästan förvånad själv. Häromdagen sa T att han aldrig kommer acceptera det.. I och med det heller inte mig. Jag förstår det ohållbara i det, men jag väljer att tro att han inte bara insett att han kommer acceptera. För att jag ska gå tillbaka lär inte ske. Men, just då förlorade jag hoppet, trodde det var kört. Så, på hans arm, halvslumrandes dagen efter så tror jag allt kommer ordna sig. Vi är så där nära… När jag vet att det är rätt, det är han. Vi kommer fixa det..

Och en stund senare orden ”Jag samlar bevis på att det inte är du.” och jag krackelerar, blir ledsen. Han säger förlåt, jag godtar det men gråter några tårar.. För det är så hårt att höra. Vad samlar han bevis till? Min rättegång? Vi pratar lite, jag erkänner. Detta är väl inte jag.. Fast det är fel, klart det är jag. Det är bara det att det inte är riktigt samma jag som det var för 2 år sen, 3 år sen eller 6 år sen. Mycket är detsamma, men det är klart att jag förändras. Synen på mig själv förändras och därmed jag..

Och jag ber honom att ta i beaktande att det kanske inte var så att jag just nu håller på att ta bort någon han kände. Utan snarare att den som han kände mig som har dolt den jag egentligen är. När är man mest sig själv? När är jag, jag? Är inte jaget föränderligt? Blir det mer jag ju längre tiden går? Ju fler år som går? Jag vet inte. Det enda jag vet att just nu, hur smärtsamt det är mellanvarven, känner jag mig mer i nuet, mer levande än jag kanske någonsin gjort. Jag känner mig mer som mig än jag någonsin gjort, och  bilden av mig stämmer mer överens om hur jag känner mig…Även om det är långt i från perfekt är det något sånär bättre.

Jag skulle vilja fastforward. Komma ut på andra sidan. För jag vill slippa det svåra, onda, jobbiga. Ja, jag är som alla andra och vill komma enkelt undan. Är det så konstigt?